>back to c/v

Genom nyckelh嬥t

En dⲠ䲠en passage mellan tv堶䲬dar. En som man befinner sig i, och en som d쪥r sig bakom dⲥn. Den ok䮤a v䲬den slussas man in i f⳴ sedan man మat dⲥn. Vad som d쪳 bakom en st䮧d dⲠvet man inte. Ķen om dⲥn 䲠v䬢ekant, s䧠dⲥn till ens l䧥nhet, s堫an man inte veta vad man m䥲 p堡ndra sidan. Kanske ligger d䲠 ett brev, ett hotande meddelande, och ruvar.

F⠥n 楲drivet f⳩ktig m䮮iska kan en dⲠutg⡠ett hot. Kanske 䲠denna hotbild s堳tor att den f⳩ktiga m䮮iskan inte v姡r konfronteras direkt med det som finns bakom dⲥn. Helst kanske hon skulle gl䮴a lite p堤ⲥn, f⳶ka f堥n skymt om vad som befinner sig p堡ndra sidan, innan hon trycker ned dⲨandtaget och మar den. Kanske st䬬er hon sig till och med p堫n亠kikar in genom nyckelh嬥t f⠡tt f堥n fingervisning om v䲬den bakom dⲥn. I nyckelh嬥t uppenbaras rummet bakom dⲥn som en bild. Men: Vad 䲠det egentligen hon ser?!

I Viktor Kopps konst ligger en j䭦⥬se med Lewis Carrols Alice i Underlandet n䲡 till hands. Vi konfronteras med dⲡr - ibland gigantiska, ibland f⵮derligt sm堭 s䬬samma skogar, ensliga hus, figurer som dolts bakom tr䤳tammar, 篮.

Som betraktare st䬬s man inte inf⠮姯t undrande, utan n姯t underligt. M嬮ingarna undrar inte, de 䲠f䲤igformulerade. Man 䲠sj䬶 den som f岠undra. Varf⠳t岠den d䲠krattan lutad mot huset? IJ det ett tecken p堡tt m嬮ingens tr䤧岤sm䳴are 䲠ute p堥n tillf䬬ig - eller o崥rkallelig - r밡us?

M嬮ingarna 䲠sammanl䮫ade p堥tt ytterst subtilt s䴴. De uppst岠i varandra. Nyckelh嬥t leder till dⲥn, dⲥn leder till huset, huset till rummet, rummet till dⲥn, dⲥn till nyckelh嬥t, nyckelh嬥t till 硴, 硴 till husets fer, husets fer tillbaka till 硴, eller till rummet, rummet till huset eller till dⲥn, eller 篮en, osv. Vad som f⥦aller vara en g崡 p堥tt st䬬e uppenbaras p堥tt annat. Och tv䲴om.

En m嬮ing av en dⲠhandlar lika mycket om vad som d쪥r sig bakom dⲥn. Det som finns p堡ndra sidan formuleras av den m嬥riska gestaltningen. Ett streck kan vara av avg⡮de betydelse. I en stor m嬮ing utg⠤en om嬡de vita duken p堳amma g宧 dukens yta, m嬮ingens yta och motivets yta. Motivet - en vit dⲠi kolossalformat - 䲠en illusion. Om man h嬬er f⠤et ditm嬡de dⲨandtaget మas dⲥn och dⲰosten blir till en m䫴ig port. Man ser ingen 䮤e p堤et rum som మar sig. P堳堳䴴 䲠dⲥn samtidigt థn och st䮧d. M嬮ingens dⲠ䲠verkligen en dⲮ Men vad d쪳 bakom m嬮ingens dⲿ

En imagin䲠knackning p堭嬮ingen kunde kanske ge oss n姲a ledtr夡r. Vad 䲠det f⠍ ljud vi h⿠Djurl䴥n? Ett odefinierbart kv䫠som meddelar oss att dⲥn 䲠థn och att det bara 䲠att stiga p忼br>
/ Johan Svensson