>back to c/v

Små porträtt i Gogols anda

Viktor Pelevins prosa utmärks av en intelligent lekfullhet som bland annat möjliggör en skärskådning av det ryska samhällets förvandling från sovjettiden till marknadsekonomins intågande. Helt logiskt inleds romanen Insekternas liv med att den fullfjädrade amerikanska myggan Sam Sucker, beledsagad av två ryska kumpaner, gör ett stickprov på den “ryska råvaran”. Hur är tillståndet i det nya förlovade landet? Illa, verkar det: råvaran visar sig vara en ryss som supit sig full på billig eau de colonge. Endast med nöd och näppe klarar Sam Sucker livhanken: han spyr upp innehållet i magen och kvicknar snart till. Samhällssatiren är hårt driven. Förutom att de tre affärsmännen är blodsugare - vilket i sig är talande nog - beklagar de att en del andra kryp, som kommer i deras väg – tex löss - inte kan ta ett “hederligt arbete”. Men att myggorna själva skulle utföra annat än “hederligt arbete” är det naturligtvis inte tal om.

Insekternas liv består av femton kapitel som var och ett har karaktären av en novell. De olika kapitlen är elegant sammanlänkade genom att samma skeenden är skildrade ur olika perspektiv så att berättelserna skär in i varandra vid vissa punkter, ofta på ett mycket överraskande sätt; en detalj i ett kapitel breder ut sig till en hel berättelse i ett annat.

Vissa kapitel skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Min personliga favorit är kanske berättelsen om kackerlackan Sergej, som varje dag ständigt gräver sig fram till sitt trista jobb trots att han hela tiden gräver åt ett och samma håll (framåt). På inrådan av en vän ändrar han en dag grävriktning (höger), och lyckas därigenom så småningom ta sig till Amerika där han inte längre är en simpel kackerlacka, utan en “cockroach” och istället ständigt gräver sig fram till skyltarna “work” och “don´t work”. Genom att gräva sig igenom sin egen spegelbild kommer han oväntat till baren Paradise där han tar en tändsticksask från bardisken och helt oförhappandes kommer på att man också kan gräva uppåt - det har Sergej aldrig tänkt på. Snart flyger han iväg i det bländande ljuset (“och försökte bli kvitt känslan att han med vingarna grävde luft”). Han tittar på sin tändsticksask, läser namnet på baren han nyss besökt och kommer till insikt om att Paradise är den plats man kommit till efter döden.

Det hopplösa i att illustrera en text som Insekternas liv blir tydlig om man betraktar omslaget till den svenska översättningen av romanen. Vad handlar det här om? Är det människor eller insekter? För säkerhets skull har man avbildat en människa (med gravallvarlig blick) med vingar. Oavsett om man tror att det handlar om människor eller insekter så borde man i alla fall vara säker på att det inte handlar om änglar. Ändå: exemplet belyser textens komplexitet; den går helt enkelt inte att illustrera, det är en omöjlighet. Texten är som en levande organism som under läsningen omformas och ständigt antar nya skepnader. Ett exempel på det är när Sam Sucker vid ett restaurangbesök hittar en fluga inklämd mellan moset och såsen på sin tallrik. Han lyfter försiktigt upp flugan och sätter den på en stol. Innan man vet ordet av så har flugan - Natasha - och Sam inlett en konversation. Flugan har alltså gått från att vara en störande, i komiska sammanhang klassisk, detalj till att vara en fullt utvecklad romangestalt utan att man knappt lägger märke till det. Denna förvandling har skett i texten, men utan att ha beskrivits i texten. Ett annat belysande exempel är kapitlet Den svarte ryttaren där de haschrökande kompisarna Maksim och Nikita diskuterar ämnet hamplöss. Nikita påstår att det finns mikroskopiska löss i hampan och att det är de som knastrar till när man röker. De två beger sig strax ut på stan. De flyr undan polisen och hamnar till slut i ett stort cementrör där de överraskas av ett väldigt vinddrag. Snart inser de - och läsaren - att de att de befinner sig inne i en gigantisk joint; de är själva hamplöss och snart inte ens det.

Mycket av det som imponerar i Insekternas liv ligger på ett liknande vis utanför själva texten. Ett enkelt men briljant drag är exempelvis att Pelevin bekymmerslöst låter insekterna vistas i miljöer och göra saker som läsaren kan relatera till. De går på barer, röker cigarretter, bär väskor, spelar kort, insyltar sig i flummiga diskussioner om postmodernism, hör ljud från dansbanan, etc. Men samtidigt är de alltså insekter, och som sådana har de naturligtvis vissa drifter som Pelevin utnyttjar, metaforiskt eller allegoriskt: de suger blod, flyger mot ljuset eller mörkret, gräver bon, osv. Detta innebär att varenda mening, varenda replik som fälls står i förhållande till det perspektiv som författaren anlagt. Insekternas liv liknar kanske läsarens, så att läsaren utan svårigheter kan känna igen sig i dem. Samtidigt skapas en oerhörd komik genom detta förhållande. Dessa små varelser har uppenbarligen våldsamma anspråk; deras drifter, problem, grubblerier, må vara nog så stora eller intressanta - men de är ju trots allt bara småkryp. Läsaren blir till en gud som får insyn i de surrande små universum som i vardagen är mest till besvär. Men samtidigt är läsaren själv, sedd ur ett för henne eller honom dolt perspektiv, kanske just en sådan liten betydelselös krabat med alltför stora anspråk, oförmögen att överskåda sitt eget sammanhang, underordnad lagar och regler skrivna av någon allsmäktig kraft.

Olika verklighetsuppfattningar är ett tema som löper som en röd tråd genom romanen. Insekterna diskuterar och filosoferar livligt - ibland lite väl livligt, kan man tycka. Tordyvlarna försöker komma tillrätta med sina “yagh” (ett gödselklot som de tvingas att ständigt rulla framför sig, likt mikroversioner av Sisyfos). Men till skillnad från Sisyfos är det knappast livsbördan eller det eviga arbetet som frågan gäller, utan att försöka förstå att dyngbollen framför dem i själva verket är deras “yagh”, det ställe där livet pågår. Malarna Mita och Dima för ändlösa diskussioner om det är ljuset eller mörkret de söker. Men själva utgör de i själva verket två delar av samma person, nämligen Dmitrij, som träder in som en hel gestalt först i det allra sista stycket i boken. Vad som verkade vara två romanfigurer var således två skenbilder.

I den långa novellen The Yellow Arrow från 1993 (ej utgiven på svenska) är verkligheten förvandlad till något abstrakt och mystiskt. Novellen utspelar sig på ett tåg som aldrig stannar och som saknar slutstation. Det enda man får veta är att tåget någon gång kommer att köra ut på en trasig bro. På detta sätt har Pelevin på samma gång skapat en metafor som är gångbar både för en enskild individs öde och det ryska samhället. Han har härigenom också gett berättelsen dess ram. Livet är det som pågår inne i tåget, i den bubbla som oförtrutet skrider vidare mot det oundvikliga slutet. Men det är också möjligt att ta sig ut, att betrakta sin situation utifrån. På ett både konkret och bildligt sätt innebär det att huvudpersonen klättrar ut och sätter sig på taket. Där är han inte ensam, det är flera stycken som befinner sig där, sitter och mediterar medan omgivningen susar förbi. Huvudpersonen blir vittne till hur en person lyckas kasta sig ut, dvs. frigöra sig från livet, alternativt uppsöka det verkliga livet. Annars är det bara de döda som får komma ut i det fria.

I Kurossawas film Dodeskadem, som det refereras till i texten, är det fantasin – bland annat den imaginära spårvagnen som en pojke stolt och plikttroget varje morgon kör genom slumområdet – som utgör den enda möjliga flyktvägen från verkligheten. Men i The Yellow Arrow är det precis tvärt om; fundamentet för berättelsen är ett imaginärt tåg, och omgivningen, det vill säga “verkligheten”, det fantastiska. Tåget utgör “hela världen” och samtidigt låter Pelevin ana att det finns en annan värld där ute, betydligt ofångsrikare än det begränsade utrymmet i kupeerna och de trånga korridorerna.

Medvetandetillstådet är inte att lita på, det är inte entydigt. Kahn, huvudpersonens kompis, antyder att tåget är fullt med folk som inte ens förstår att de befinner sig på ett tåg. Det skulle innebära att de två upplysta själarna redan nått en djupare medvetandeform. De vet att de befinner sig på ett tåg – de andra passagerarna skulle alltså kunna tro att de bor i en lägenhet, i en stad, att de ibland går till affären för att handla mjölk. Men bara för att man känner sitt fundament innebär det inte att man är fri, det innebär bara att man förstår sin verkliga situation. Men på samma sätt som tordyvlarna i Insekternas liv kan kliva ur sina klot – där livet pågår – och se sig själva utifrån, i en annan värld, i en annan dimension, är det möjligt för tågresenärerna att befria sig själva, att ta ett kliv ut i det okända.

Insekternas liv är lättläst på ett försåtligt sätt. Den har en tanketyngd som dröjer sig kvar långt efter att man läst boken. Istället för en vanlig episk logik visar den upp ständigt nya dimensioner som öppnar upp romanen på ett svindlande och överraskande sätt. I Pelevins universum finns det plats för både satir, mystik, rörande porträtt av individuella öden, samhällsanalys, drastisk humor, dräpande cynismer. Han är en värdig arvtagare i den typiskt ryska tradition som utgår från Gogols prosa där realism och det fantastiska går hand in hand. Insekternas liv är den andra boken av Viktor Pelevin som översatts till svenska. Man får hoppas att det inte blir den sista.