>back to c/v

Det fantastiska i vardagen, det vardagliga i det fantastiska

1.
När Gulliver har flutit i land och lilleputtarna har tagit hand om honom beslutas det att han ska visiteras. Lilleputtarna tar itu med denna uppgift, de går igenom Gullivers fickor och skriver en lista där de försöker beskriva de saker som Gulliver har på sig. Läsaren kan ana de vardagliga och tämligen triviala saker bakom det som beskrivs, men ändå är det som ett nytt ljus faller över dessa ting, och läsaren kan samtidigt ana hur besynnerlig t ex en näsduk eller en snusdosa måste te sig för lilleputtarna.

Swifts metod är drastisk. Han låter Gulliver bokstavligt talat träda in i en annan värld, inte bara som en plötslig jätte utan också som en plötslig analfabet. Hekinah degul, är de första ord som Gulliver får höra när han vaknar upp. Jätten, den väldige Quinbus Flestrin, det levande berget, blir på ett påtagligt sätt tillintetgjord genom att han konfronteras med en intelligens som han inte kan förstå. Så småningom lär sig dock Gulliver lilleputtarnas språk, och det visar sig att lilleputtarnas land liknar Gullivers hemland.

Hos lilleputtarna har Gulliver en väldig överblick. Inte bara genom sig storlek. Han sätter sig in i rikets angelägenheter, och får också därigenom en överblick. Men även i detta avseende har han kvar sitt storleksförhållande till lilleputtarna; visserligen liknar lilleputtarnas problem de han känner igen från England, bara mycket löjligare. Den grundläggande konflikten mellan Lilliput och ön Blefuscu är att det en gång i tiden uppstod en tvist mellan om man borde äta ett ägg från den trubbiga eller den spetsiga sidan; i riket finns två stridande politiska partier, Trackmecksan och Slammecksan, högklackarna och lågklackarna, och denna nivåskillnad är det enda som skiljer dem åt.

Genom att rädda lilleputtarna från en invasion av blefuscanarna blir Gulliver hjälte i Lilliput och kungen utnämner honom till och med till nardac, hovnarr. Just då, när Gulliver är allas gunstling, bryter det ut en eldsvåda i det kejserliga palatset, och återigen träder Gulliver fram som en hjälte, men denna gång på ett mer tveksamt sätt; Gulliver räddar palatset undan katastrofen genom att tömma sin blåsa över den eldhärjade byggnaden.

Att Gullivers resor anses vara en barn- och ungdomsbok är inte helt lätt att begripa. Dessutom får det en del konsekvenser. För att tona ned en del besvärande avsnitt träder översättaren ofta in i rollen som medskapare. I en del översättningar är den nyss skisserade scenen ”översatt” till att Gulliver hämtar vatten från en behållare med ”orenligt” vatten från staden. Gulliver tar med hjälp av sin hatt vatten ur denna inte fullt så smutsiga källa, och blir därigenom hjälte. I andra versioner hämtar han till och med vatten från havet. Den som verkligen vill läsa Gullivers resor uppmanas därför att undvika barn- och ungdomsversionerna och åtminstone läsa två olika översättningar, och gärna en version på originalspråket. Dessutom brukar det vara så att barn- och ungdomsversionerna är helt befriade från de två sista resorna, dvs. halva boken. Det bör därför vara värt att påpeka att man bör vara på sin vakt när man läser Gulliver. Man har ständigt känslan av att det är någon annans version av Gulliver man läser.

Boken består av fyra delar som omfattar fyra olika resor som Gulliver företar sig. Varje del är indelad i ett antal korta kapitel. Alla kapitel är försedda med en inledande kort text där de viktigaste händelserna är redovisade. Stilen är nykter och enkel. Å andra sidan är en del stilistiska grepp som Swift använder sig av mycket avancerade. Till exempel introducerar han i varje kapitel ett fullständigt nytt språk – något som i sig själv kunde vara nog för en doktorsavhandling. Mina bristande insikter i det engelska språket har dock fått mig att lägga detta ämne åt sidan. Dessutom ligger mitt intresse för boken knappast på ett lingvistiskt plan.

Att Gulliver i alla avseenden är ett sådat rikt och komplext verk har jag njutit av som läsare, men samtidigt vill jag betona att jag alltmer känt mig som en novis när jag har skrivit denna text. Ju mer man tränger in i verket desto mer ämnen och uppslag öppnar det. Swift är knappast en författare som anammar tesen less is more.

Boken har karaktären av en reseskildring, vilket den också utger sig för att vara. Berättarjaget är skeppsläkare Gulliver – namnet betyder ungefär ”den lättrogne”, ”den naive” – som sakligt redogör för de äventyr han varit med om. I Gulliver är berättarjaget som psykologiskt objekt betraktat nästan fullständigt ointressant. Hos en läsare väcks knappast några begär efter att få ytterligare upplysningar om Gullivers själsliv. Swift använder sitt berättarjag som en buktalare använder sin docka. Berättarjaget fyller endast en funktion, är i sig inget intressant. Med andra ord: Lemuel Gulliver är knappast någon Ivan Karamazov.

Boken gavs ut under pseudonym, berättarjaget och författaren var samma person. Det var Lemuel Gulliver som hade skrivit boken, ingen annan. Och för att ge författaren större autenticitet försågs boken med ett förord signerat av en intim vän till denne skygge sjökapten, Richard Symson. Detta sken av autenticitet kan knappast ens för en med Swifts samtida vara något som togs på allvar. Swift var naturligtvis medveten om hur giftig hans bok var. På så sätt kan man kanske säga att det var nödvändigt för honom att ge ut boken under pseudonym. Säkerligen kunde många gissa sig till vem som egentligen skrivit den. Swift var vid utgivandet omkring de sextio och hade sedan nästan trettio år tillbaka skaffat sig ett rykte som en giftig satiriker.

Emellertid är det intressant hur Swift använder sig av sin huvudperson. I synnerhet som Swift framstår som en utpräglad moralist. Att han i flera stycken skiljer sig från sin hjälte är alldeles uppenbart. Man behöver inte känna till Swifts personliga åsikter för att inse det. Gulliver är naiv och hans fosterlandskärlek betonas så många gånger att läsaren inte behöver tveka om att författaren i detta avseende har en helt annan inställning. Knappast är han heller naiv – åtminstone inte i samma mening som Gulliver. Swift använder sin hjälte som en bricka i ett spel. Det som är intressant är att detta verk fortfarande fungerar, att det har kvar sin kraft, och att det för en nutida läsare kan framstå som stor, vild litteratur. Hur kan detta komma sig?


2.
Vi har kommit till korvarnas land. Här finns inte en människa inom synhåll. Möter man någon på trottoaren så är det en cigarrett. Möter man någon på motorvägen är det också en cigarrett. Möter man en bil inne i stan däremot, så är det en frukostkorv.

Fischli und Weiss första samarbete 1979 ledde till ett verk bestående av ett antal fotografier där scenografin utgörs av mat och diverse skräpföremål. Arbetet fick titeln Wurstserie. Fotografierna har olika titlar: I Alperna, Olyckan, I mattaffären, Modevisning, etc. När man ser dem får man känslan av att det någonstans finns en värld som består av mat; korvar, ketchup, äggpaket, cigarretter, medvurst. Men denna värld har man inte tillgång till. Endast ett sken från den är redovisad – ungefär som när man får ett vykort från en bekant på semester någonstans där man själv inte har varit. Man gör sig en föreställning om hur det kan vara där.

Det råder ingen tvekan om att detta är en fantastisk värld. Samtidigt är allt redovisat för vad det är: man ser inte det minsta försök att dölja att medvursten är medvurst, att ketchupen är ketchup, osv. Tvärt om tycks det vara avgörande att det är just på detta sätt. Det viktiga tycks vara blicken som läggs på dessa föremål.
Ett foto föreställer ett antal medvurstar som ligger utplacerade på golvet, dessutom, verkar det, rätt slarvigt. Detta foto har titeln I mattaffären. Medvursten förvandlas först i det ögonblick då man tillägnar fotot en naiv blick. Först då blir korvarna mattor av olika slag, och man ser till och med att en gurka står lutad över en av dessa mattor, som om den vore frestad att köpa, men samtidigt håller sig litet tveksam till köpet, kanske därför att den är för dyr. I denna fantastiska värld av korvmattor och gurkmänniskor tycks det alltså råda samma förhållande som i vår vardag; en matta köper man inte utan ett visst övervägande.
Det naiva, det barnsliga om man så vill, har stor betydelse i Fischli und Weiss verk. Detta ska man dock inte förväxla med det banala. Nästan alla deras verk är enormt spirituella. Tankemodellerna bakom dem är ofta mycket avancerade. Men för att få ta del av denna värld krävs att man kan tillägna sig det naiva. Den som ryggar tillbaka vid anblicken av det naiva kan inte till fullo uppskatta deras verk. Detta är särskilt avgörande i deras två första arbeten. Men också för t ex Kafka eller Gogol råder samma förhållande. Men vem skulle ens komma på tanken att avfärda Processen som en barnslighet?
I Wurstserie får man inblick i olika situationer, händelser, stats- och bergslandskap. Det narrativa draget tycks uppkomma i spänningen mellan titlarna och det som fotografierna föreställer. Fischli und Weiss har en förmåga att på samma gång krydda sina arbeten med en lätt ironi samtidigt som verken har något rörande över sig. I Modevisningen är denna märkliga blandning tydlig. Ett antal korvar på rad uppvisar vad som kanske kan vara årets mode. De är iklädda stickade mössor och halsdukar. De ser ohyggligt löjliga ut. Samtidigt är de rörande mänskliga; vissa korvars öde består i att uppvisa och bära det senaste modet.
I Olyckan får två korvar tjänstgöra som bilar (med morotshjul). Korvarna har krockat och bredvid ligger en cigarrett och blöder. Ketchup är det klassiska B-filmtricket för att illustrera blod, men ketchupen står också i ett intimt förhållande till korv. För korven är ketchupen inget onaturligt. Korven själv är dock en produkt som är beroende av att en del blod offras. Komiken – och tragiken – i denna olycka ligger alltså på många olika plan.
Gemensamt för alla fotografier i Wurstserie är att de är distanserade till sina motiv. Det finns en sorts Verfremdung i dem. Man kan tydligt se att alplandskapet är en obäddad säng, att korvarna inte är människor, bilar eller mattor, att husen är pappkartonger, osv. Vi vet alltså om dessa ting att de som bruksföremål har en helt annan betydelse. Vi känner igen alla saker som använts från vår vardag. Titlarna likaså. Men när dessa saker kombineras händer det något.
Man skulle kunna tänka sig att verket presenterades som en stor skulptur, att betraktaren kunde gå runt i korvvärlden och se på de olika situationerna. Men istället har denna värld fotograferats, och fotografierna har blivit konstverket. Kanske ligger den verkliga illusionen i detta val. Bilderna får därigenom, som förut nämnts, samma funktion som vykort. Det att man får känslan av att detta är ett rikt verk, att det finns en hel värld bakom fotografierna, tycks vara att den världen inte är redovisad.


3.
Gulliver har kommit hem. Men: ”Av naturen dömd till ett verksamt och rastlöst liv lämnade jag två månader efter min hemkomst åter mitt fädernesland och gick den 20 juni 1702 ute vid Downs ombord på Äventyret”. Gulliver är ute på sin andra resa. Också nu råkar han ut för svårigheter ute på havet. När Äventyret befinner sig något norr om Madagaskar börjar vinden vina och fartyget förs in i ett par stormar tills ”icke ens äldste sjöbjörnen ombord kunde säga i vilken del av världen vi befann oss”. Stormen bedarrar slutligen, och efter några dagar har de land i sikte. De går iland för att hämta färskvatten. Gulliver har hamnat i Brobdingnag, i jättarnas land. Här råder naturligtvis omvända förhållanden. Gulliver står i ungefär samma förhållande till jättarna som en lilleputt till honom. Perspektivet har alltså förskjutits. Gulliver hamnar hos en bonde och får så småningom uppträda ”som ett missfoster” på diverse ställen medan hans husbonde tar hand om intäkterna. Värt att notera är att Gulliver själv försörjde sig genom att åka runt i England och visa upp den boskap han haft med sig från Lilliput. Det är alltså inte bara fråga om en skalförskjutning, utan också om en tankeförskjutning. Det är ett slags maktförhållande som demonstreras; hur självklart verkar det inte att Gulliver reser runt och visar upp sin miniatyrboskap – hur självklart förnedrande verkar det inte när han själv blir utsatt för samma behandling.

När Gulliver har drivits så hårt av sin husbonde genom sina uppträdanden att denne misstänker att han snart kommer att dö, försöker husbonden göra sig en sista hacka på Gulliver genom att sälja honom till hovet. Det är inte för inte som Swift i det surrealistiska manifestet utnämns till surrealist i grymhet. Man märker tydligt hur fantasin börjar flöda när hans föreställningar om människans förmåga till grymhet kryper fram i ljuset. När Gulliver i Lilliput blir anklagad för förräderi genom en sammansvärjning mellan finansministern och amiralen, är det mildaste straffet att ”med största försiktighet” borra en glödande lansspets i ögonen. Detta förslag anser både amiralen och finansminister vara alldeles för milt, och kungen går med på det endast därför att Gulliver visat sig så välvilligt inställd till honom.

Även i Brobdingnag kommer Gulliver in i maktens korridorer. Han konkurerar ut dvärgen som tidigare varit drottningens främsta underhållare och drar därigenom till sig dennes hat. Men Gulliver går segrande ur striden, och dvärgen får lämna hovet.

Gulliver blir en populär figur vid hovet. Han finner en intressant samtalspartner i kungen. Kungen beskrivs som en intelligent och beläst person. Han visar sig vara mycket intresserad av Gullivers beskrivningar av sitt hemland, och Gulliver avlägger långa rapporter om hur det är i England. Gulliver beklagar sig för läsaren hur illa han är på att beskriva sitt hemland, och de förhållanden som råder där, men läsaren noterar att Gulliver uttrycker sig alldeles utmärkt – åtminstone kan han inte anklagas för att svartmåla sitt fosterland. Här är det intressant att studera Swifts teknik; han låter Gulliver idealisera England. Gulliver aktar sig noga för att svara på känsliga frågor. Men samtidigt är han öppenhjärtig och godtrogen. Han uttrycker sig kort sagt alldeles utmärkt. Han personifierar i det närmaste den ideale diplomaten. Men medan Gulliver berättar antecknar kungen. Han skriver ner saker som han vill veta mer om, men håller tyst och låter sin lille vän från det märkliga landet prata på. Så, när Gulliver och kungen träffats ett antal gånger, tar kungen till orda. Med en obarmhärtig, närmast pasolinisk glöd, framför kungen sina invändningar. På punkt efter punkt genomskådar han Gullivers rapport från hemlandet, och kommer till slut till följande slutsats: ”…vad jag har förstått av din egen framställning och de svar som jag med sådant besvär lyckats pressa och vrida ur dig, kan jag inte dra någon annan slutsats än att dina landsmän på det hela taget är det fördärvligaste släkte av små vedervärdiga kryp som naturen någonsin låtit kräla omkring på jordens yta.”

Inte bara i denna lilla passus, utan egentligen genom hela resan till Brobdingnag, använder sig Swift av samma metod. Han låter det abnorma och normala byta plats. Nästa kapitel börjar med att Gulliver beklagar sig: "Inget annat än extrem sanningskärlek kunde ha hindrat mig från att hemlighålla detta avsnitt av min historia". Etcetera. Egentligen ville alltså Gulliver - pga sin väldiga fosterlandskärlek, kan tänka - inte berätta detta. Sedan försöker han att ursäkta kungen, vilken tidigare beskrivits som en klok person, med att denne lever så isolerat och att det månne är därför som han inte förstår hur bra det är i England. Och då har Gulliver ändå inte berättat allt; en del av kungens kritik är av sådan art att det inte ens är "passande" att ta upp den.

Ett annat exempel på samma slags metod är när Gulliver blir bortrövad av kockens husdjur, en apa. Apan - det är lätt att föreställa sig - blir i förhållande till Gulliver ett monster; apan blir Kingkong för Gulliver. Men av någon märklig anledning tar den sig an Gulliver, ungefär, anser han, som "en unge av sitt eget släkte". Det kan vara värt att påpeka att det är en domprost som har skrivit dessa ord, och inte en darwinist.

I ett försök att ställa sig in än bättre hos kungen avslöjar Gulliver att han sitter inne med kunskaper som han har vissa förhoppningar om att kungen kommer att uppskatta. Kungen är nämligen fullkomligt ovetande om vad man kan göra med krut. Gulliver avslöjar att han sitter inne med kunskap om hur man tillvekar krut. Han förklarar sedan vad man kan använda det till, att man kan tillverka vapen, att kungen kan använda sig av dessa vapen för att befästa sitt rike och till och med göra det än större. Men kungen blir alldeles skräckslagen av hans redogörelser för vapen och hur man använder dem i Gullivers hemland; han kan inte förstå hur han kan stå så kall inför så omänskliga idéer, och att han hellre skulle förlora halva kungariket än att använda sig av sådana "förstörelsemaskiner", vilka han tror att någon "ond ande och fiende till mäskligheten" måste ha uppfunnit. Återigen riktar sig Gulliver förbindligt till läsaren: "Vilket egendomligt utslag av trångsynta principer och inskränkta vyer!".

Vissa översättningar av Gulliver är försedda med ett slags anmärkningar och kommentarer. Där kan man få upplysningar om diverse saker. Man kan till exempel få reda på vad en del uttryck som gått förlorade genom tiden betyder. Vem vet till exempel hur stor volym som ryms i ett oxhuvud? 235 liter, visar det sig. Man kan också få följande upplysning: "Flimnap, finansministern (i Lilliput) - Sir Robert Walpole (1676-1745), whigpartiets ledare, skattkammarkansler och första skattkammarlord. Walpole tillhörde de politiker som var föremål för Swifts monomanaste hat." För nästan alla figurer som förekommer i Gulliver finns liknande redogörelser. Detta är inte ointressant. Tveklöst kan man anta att en person som skrivit om ett land där finansministerns främsta egenskap är att han är skicklig på att gå på lina (så utser man ministrarna i Lilliput), har en del invändningar mot den som har hand om finanserna i den skrivandes inte fullt lika fantastiska hemland. Det råder ingen som helst tvekan om vad Swift har i sikte när han exempelvis redogör för de olika samhällsstrukturerna (om det nu är i Lilliput eller för Gullivers "älskade hemland"). Helt säkert är detta själva bränslet för Swifts skapande. Men frågan är om man inte misstar sig litet om man gör sådana direkta översättningar. Det verkar som om något går förlorat då. Kanske är det intressantare att ställa sig andra frågor: Hur fungerar detta verk? Hur är det konstruerat? Vad är det som gör att det fungerar? Varför skriver Swift om dessa fantastiska världar om han har sin högst påtagliga samtid i sikte?

Dessa frågor har inga självklara svar. Det komplexa innehållet i Gulliver gör inte saken lättare. Det är inte - som i en del andra fall av Swifts verk - fråga om en renodlad pamflett. Gulliver är naturligtvis en allegori, men det är sannerligen ingen entydig sådan. Kanske kan man tänka sig Swifts diktade värld som ett slags parallellvärld. Men Swifts diktade värld står i direkt beroende till den verkliga. Mellan dessa poler uppstår en sorts spänning, som avslöjar den verkliga världen på ett nytt och överraskande sätt. Genom att konstruera olika slags perspektiv kastas det ett ständigt nytt ljus över den vardagliga världen. Genom att inte använda direkt tilltal, så att säga, utan hela tiden berätta om en fantastisk värld får verket en undanglidande karaktär. Mycket verkar ligga i själva antydningen. Så fort man sätter fingret på Flimnap och säger att denne är Sir Robert Walpole försvinner något av magin i Gulliver. Det finns en parallell värld. Där sker vissa saker. Vi lever i vår värld. Där sker liknande saker. Vad säger den fantastiska världen om vår värld?

Ibland lägger Swift ut trådar till läsaren som läsaren själv får dra i. Bland annat finns det i resan till Brobdingnag en antydan om att man har sett jättar. Således skulle det finnas varelser som fick dessa jättar att framstå som lilleputtar. Det är som om Swift antydde att det skulle finnas hur många bottnar som helst. En lilleputt skulle vid sidan av en sådan varelse knappt vara synlig. Nästa gång man betraktar ett dammkorn skulle man alltså - med Swifts antydda tankemodell i bakhuvudet - kunna se på detta föremål med stor förundran och tillägna det en stunds eftertanke. Vem vet vad som pågår där? Man skulle också själv kunna tänka sig att man var en liten del i något oerhört mycket större. Ett dammkorn på en betydelsefull herres axel i en värld som vi inte har en aning om.

En samtida författare som har en hel del gemensamt med Swift är ryssen Pelevin. De är båda satiriker och verkar inom den fantastiska gengren. Den beska smaken i deras cynismer har de också gemensamt. Pelevin har skrivit en novell som börjar med att två figurer står och betraktar solnedgången. Det är en ganska traditionell öppning. Det enda man som läsare förundrar sig över är att det tycks finnas tre solar att betrakta. Hur är verkligheten beskaffad, frågar de sig. Så småningom visar det sig att Pelevin givit röst åt två kycklingar på en broilerfarm. Men då har deras fråga redan krupit in i läsaren: finns det någon riktig sol någonstans bakom de där tre lamporna som de först betraktat?


4.
En uppslagsbok är på många sätt en underbar bok. Uppslagsboken är en bok med pretentioner. Den vill omfamna allt. Tror du till exempel att nordisk familjebok går att likna vid en noggrann och ordningsam herre iklädd grå kostym där den står så ordentligt på bokhyllan? Det är helt fel. Uppslagsboken är en djungel. Det finns bara en sorts ordning i en uppslagsbok, och det är den alfabetiska. Men den strikta alfabetiska ordningen i en uppslagsbok skapar, konstigt nog, ett slags anarki. Men ett uppslagsverk är också en nyttobok. Vad som helst hamnar inte i en nyttobok.

En historiebok skiljer sig från en uppslagsbok inte bara därför att den har ett mer begränsat ämne. Historieböcker är, naturligt nog, kronologiskt ordnade. En historiebok kan börja med stenåldern och sluta med kalla kriget. Man skulle kanske tänka sig en historiebok som började med kalla kriget och slutade med stenåldern, men jag har i alla fall inte stött på någon sådan. Men en historiebok som blandade de olika epokerna lite hur som helst, det är knappt tänkbart. Det strider mot all pedagogik. Dessutom strider det mot historieskrivningen som idé, eftersom historien alltid fortskrider längs en tidsaxel, och därmed är beroende av en linjär tidsuppfattning: förklaringen till varje ny epok finns att söka i den föregående.

Om man skulle konstruera en linjär berättelse efter en uppslagsbok, så skulle den antagligen verka fullständigt galen:

"Herr A - A var också nationalbeteckning för motorfordon från Österrike - beslöt en dag (ingen anade något) att gå med i AA, Anonyma Alkoholister, sammanslutning av alkoholister, bildad 1935 i Akrom. Och i AA, som också visade sig betyda Automobil Association, fanns en medlem som hette Aabel, Per, f. 1902, norsk skådespelare och regissör, son till den kände Holbergskådespelaren Hank A."

Antagligen skulle man försöka hitta en annan form av logik i en sådan berättelse för att man skulle kunna förstå den. Läser man den linjärt blir den bara knasig. Endast med den alfabetiska konstruktionen blir den logisk. Man skulle alltså vara tvungen att betrakta den på ett visst sätt för att man skulle förstå den.

I Sartres Äcklet finns en figur som huvudpersonen kallar för Autodidakten. Huvudpersonen stöter ibland ihop med Autodidakten på biblioteket. Autodidakten har en närmast vansinnig metod att tillägna sig kunskap. En dag går Autodidakten till biblioteket. Åsynen av alla böcker gör honom förvirrad. Han bestämmer sig sedan för en metod, går med bestämda steg mot A-hyllan och tar den boken som är placerad längst till vänster. Från denna hylla börjar han sin kamp med det mänskliga vetandet. Han läser sig igenom A, läser allt utan undantag, fortsätter med B, och så vidare. När huvudpersonen kommer underfund med hur Autodidakten valt att inhämta sina kunskaper befinner han sig på L-hyllan.

Om man skulle betrakta Autodidakten som ett ting, så skulle han antagligen påminna mycket om en uppslagsbok, (kanske den franka motsvarigheten till nordisk familjebok). Man skulle kunna tänka sig att han kan rabbla en massa saker utantill, att han måste känna till en mängd saker som de flesta skulle anse vara fullständigt meningslöst. Säkerligen skulle en historiker (och inte utan anledning!) lägga pannan i djupa veck om man föreslog att Autodidakten var just den rätta personen att skriva en bok i historia. Ty vem kan ha tillägnat sig mer slaggprodukter än Autodidakten? Vem vet vad som skulle hamna i den boken. Det är inte omöjligt att Autodidakten med sin våldsamma insikt i det betydelselösa skulle komma att skriva en radikalt annorlunda historiebok. Kanske skulle han glömma bort ett eller annat krig och istället skriva en liten anekdot, som gått förlorad genom historien men som Autodidakten anser vara värd att peka på.

Å andra sidan är en uppslagsbok, åtminstone i viss mening - rent visuellt - nästan helt minimalistisk. Orden är tryckta i fet, svart stil, förklaringarna i normal text, som till formen litet ser ur som en kub, eller åtminstone små kvadratiska formationer som följer på varandra. Längden på förklaringarna varierar endast litet.

De olika illustrationerna till orden är emellertid ganska olika , och säger också ofta något om ordets förankring i tiden. Slår man till exempel upp ordet madonna, märker man att ordet illustreras dels av en turnébild av Madonna från 1991, dels av en ikonmålning och en skulptur från 1100-talet. Även om illustrationerna är lika i den meningen att de är färgfotografier som satts in i en bok och har ungefär samma storlek, så är det svårt att titta på de olika illustrationerna utan att tänka på att det förflutit en viss tid mellan de olika madonnorna. Alltså: något i de väsensskilda fotografierna uppenbarar tiden. Man kan inte bortse från den. Men det är ju heller inte meningen med en uppslagsbok. En sådan sak är ju en tillgång i uppslagsboken.

Om man däremot tänkte sig en uppslagsbok, vars illustrationer endast utgjordes av träsnitt i svartvitt, så skulle denna påtagliga känsla av tid upphävas. En sådan uppslagsbok skulle antagligen inte vara någon bra bok, som uppslagsbok betraktad, men den skulle kanske vara en intressant bok. Liksom Autodidaktens historiebok skulle öppna historien på ett nytt sätt, så skulle den tänkta uppslagsboken uppenbara världen på ett nytt sätt.

Froh zu sein bedarf es wenig, und wer froh ist, ist ein König, heter en av de 180 lerskulpturer som Fischli und Weiss ställde ut på ett galleri i Zürich 1982. Plötzlich diese Ubersicht.
Plötsligt denna översikt:
Galileo Galilei präsentiert zwei Mönchen die Erde als Klugel.
Dallas 22.11.63
Die Abstimmung uber das Frauenstimmung.
Brot.
Warten auf den Lift.
Fröliche Mönche.
Die Erfindung des Minijumpes
Mick Jagger und Brian Jones befriedigt auf dem Heimweg, nachdem sie I can´t get no satisfaction komponiert haben.
Der Mench begrieft den Nutzen des Feuers.


Det är inte svårt att förstå att detta verk har fått titeln Plötzlich diese Ubersicht. Man bjuds in i en generös, sprudlande värld där ingenting är omöjligt och där allt pågår samtidigt. Det är en total nivellering. Ingenting är för banalt, ingenting är för viktigt. Allting kan skildras i lera. Det är ett nästan fullständigt bejakande av världen och dess historia. Hierarkierna är omkullslagna till en värld som liknar en tankevärld, eller en drömvärld, där det medvetna tänkandet och sorterandet upphävts. Denna överblick är närmast gudomligt vänlig och ömsint. Överblicken upplevs som fantastisk just därför att motiven har en sådan vidd. Det fantastiska ligger främst i sättet att tänka, sättet att värdera. Men också här är vardagen påtaglig. När sängkammarscenen med Albert Einsteins föräldrar skildras så är det en stund efter själva konceptionen; herr och fru Einstein ligger på varsin sida av sängen. Knappast har de en aning om vad som skett, och vad det kommer att betyda för mänskligheten. Det vardagliga och det fantastiska pågår samtidigt, fast i olika tidsplan. Skulpturen tillägnar vi nu ett leende därför att vi så att säga har facit i hand, men samtidigt är ju skulpturen en skildring av ett visst tillfälle, ett tillfälle nämligen, då de skildrade aktörerna inte är medvetna om det fantastiska i tillfället. I många andra av Fischli und Weiss verk finns möjligheten till miraklet med i vardagen. Men här tycks det vara tvärt om: när ett mirakel väl sker, då är vardagen som mest betonggrå, då ligger man och sover.

Det är ett vanskligt företag att försöka komma fram till den arbetsmetod som ligger bakom verket Plötzlich diese Ubersicht. I synnerhet när verkets styrka tycks vara just dess öppenhet. Emellertid tycks några saker vara uppenbara. De historiska inslagen, händelser från den mänskliga historien, verkar vara ett tema. Likaså verkar ett tema ha varit motsatsförhållanden (Klein und gross, möglich und unmöglich, minimum und maximum, Lustig und Blöd, etc.). Vardagsscener (Frau im Supermarkt, Warten auf den Lift, Im Kleiderladen). Vardagliga ting (Muttern und Schrauben, Mann intim). Fiktiva figurer (Der gestiefelte Kater, Yeti, Clark Kent).

Men genast när man har gjort en sådan indelning märker man att de olika teman som verkar finnas också glider in i varann och löses upp. Till exempel kan man ju se muttrar och skruva som vardagsföremål, men man skulle också kunna tänka sig dem som motsatser. Samma sak är det med herr och fru Einstein; det är både en vardagsscen och en historisk scen. När Brian Jones och Mick Jagger går hem efter att ha skrivit I can´t get no satisfaction, är det också en vardagsscen samtidigt som det är pophistoria, men det är också en skildring av ett motsatsförhållande: de går hem tillfredställda. På liknande sätt tycks verken glida undan då man försöker att placera dem i olika fack. Det är uppenbart att det är mer komplext än så, och att det också är andra lagar som rår över dem.

Tiden verkar vara ett sådant viktigt element. Skulpturernas tidsskildring spänner mellan den första fisken som tar sig upp på land till nutid. Tiden har alltså en väldig spännvidd. Det verkar vara en väldigt rymd av tid. Men samtidigt är tiden också upphävd. Allting pågår ju samtidigt. Den första fisken tar sig upp på land samtidigt som Elvis manager lär en höna att dansa. Den linjära tidsuppfattningen må gälla i historieböcker, men inte här.

Tiden kan också vara något väldigt precist; tiden är också ögonblicket. Strangers in the night exchanging glances. Men tiden kan också vara skapandet av en stämning, en atmosfär. En stilla eftermiddag då en man på en parkbänk matar småfåglarna. Det är ingen särskild tid, det skulle kunna vara när som helst, men ändå känns tiden mycket bekant. Också de olika betydelserna av tiden kan glida in i varann, som med herr och fru Einstein. Ungefär på samma sätt förhåller det sig med Der junge Bob Dylan bei seiner Ankuft in New York. Det är i viss mån ett historiskt tillfälle, ett ögonblick i populärhistorisk mening, men det är också ett slags atmosfär av förväntan, något som var och en som stigit av en buss kan känna igen sig i.


5.
Medan jag läst Gulliver har jag fört anteckningar. Jag har skrivit ner allt möjligt som jag har kommit att tänka på under läsningen, och senare har jag använt mig av det som ett slags ingång till verket. Bland dessa anteckningar finns en rad författare, som av en eller annan anledning har dykt upp i mina tankar. Det kan vara på mycket olika sätt och av många olika anledningar, men det finns åtminstone någon koppling till Gulliver. I vissa fall är det uppenbart, i andra inte. Dessa författare är följande.
Selma Lagerlöf
Heinrich Böll
Jorge Luis Borges
Franz Kafka
Viktor Pelevin
George Orwell
Markis de Sade
Fjodor Dostojevskij
Daniel Defoe
Herman Hesse

Av dessa är Defoe den enda som var samtida med Swift. Robinson Crusoe kom ut 1719, och Swift anses ha varit inspirerad av den framgång som romanen hade. Lagerlöf, Borges och Orwell är kanske de som förefaller naturligast att ställa bredvid Gulliver. Borges namn har jag antecknat under det tredje kapitlet. Här har Swift lämnat skalförskjutningarna bakom sig och ägnar sig mer åt ett slags tankelekar, något som ju är utmärkande för Borges noveller. Också Sade, Böll, Hesse, Kafka och Dostojevskij har jag skrivit upp under det tredje kapitlet. Att dessa sinsemellan mycket olika författare kan rymmas i Gullivers tredje resa säger något om hur många olika trådar som är sammanflätade i resan till Laptuna, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubbdubdrib och Japan.

Det tredje kapitlet innehåller en mängd olika uppslag, som Swift demonstrerar mer eller mindre briljant. Att jag kom att tänka på Dostojevskij var främst av den anledningen att man så tydligt märker de olika nivåskillnaderna i intensiteten i texten. Det sägs att Dostojevskij när han skrev Bröderna Karamazov fick kämpa i månader med de positiva partierna, medan de långa, tvivlande textmassorna flöt ur hans penna utan någon som helst ansträngning. Något liknande är utmärkande för den tredje delen av Gulliver.

Första och andra delen av Gulliver är mästerlig satir. Swift vänder och vrider på perspektiven. Lilleputtarnas konflikter finner vi löjliga och obetydliga. Men på samma sätt reagerar kungen i Brobdingnag när Gulliver redogör för tillståndet i sitt hemland. Gulliver är först en suverän jätte som ser allt med en enorm distans. Sedan blir han förvandlad till lilleputt och blir betraktad av en suveräns ögon. Också Gullivers hemland blir förvandlat till ett Lilliput. Detta är måhända litet mer oroande, och det som man skrattat åt i den första delen, får man äta upp i den andra. Verkligheten öppnar sig åt två olika håll. Låter man en tanke springa iväg åt ena hållet, inser man, om man tänker efter, att det är nödvändigt att den också får löpa åt det andra.

Om första och andra delen framför allt är politiska, så är tredje och fjärde delen mer inriktad på mänskligheten som släkte, är mer existentiell och väcker en mängd olika moraliska frågeställningar. Det står ett skapandes skimmer kring första och andra delen. De präglas av ett slags skaparlust. Tonen blir mörkare i tredje och fjärde, och präglas de av något så är det den alltmer förtvivlade röst som ligger bakom texten.

I den tredje delen hamnar Gulliver först på den flygande ön, Laputa. På Laputa är det vetenskapsmännen som regerar, och det enda som de intresserar sig för är matematik och musik. Till och med maten portioneras ut i geometriska former.

Männen på den flygande ön är helt uppslukade av matematiska problem, och går runt i tankar medan kvinnorna försöker locka till sig främlingar. Man kan skönja en lätt snedvriden kvinnosyn hos Swift, och hade det inte varit för att den överskuggades av hans våldsamma människoförakt, så skulle det säkerligen upplevas som än mer problematiskt. Swift tycks ha haft en rent fysisk motvilja för den mänskliga kroppen; hos lilleputtarna, vars renlighet Gulliver beundrar, är detta nedtonat, men i Brobdingnag får den mänskliga kroppen enorma proportioner som Gulliver synar och äcklas av. Vissa saker som sker i den andra delen skapar ett slags eko till den första. Exempelvis äcklas Gulliver av jättarnas urin, men när drottningen i Lilliput gjorde det samma efter att Gulliver räddat hennes rum undan eldsvådan ansåg Gulliver att hon var småaktig.

Hovfröknarna klär ogenerat av sig inför Gulliver, de leker med honom som med en liten levande docka, klär av honom "från topp till tå" och lägger honom vid sina bröst. En av fröknarna sätter honom ibland gränsle över en av sina bröstvårtor "och hade andra påhitt för sig som läsaren säkert ursäktar att jag inte går närmare in på". Över huvudtaget firar Swifts äckelkänslor stora triumfer; det börjar så smått i den andra delen, stegras i den tredje och når sin mest fulländade form i den fjärde delens stinkande och avskyvärda yahooer.

Tredje delen av Gulliver anses allmänt vara den svagaste. Det kan man naturligtvis diskutera, men helt klart är det den del som är mest osammanhängande. Å andra sidan är den intressant just genom sina många uppslag och infall. Dessutom är det i denna del jag har skrivit ned flest författare i mina anteckningar. Vissa senare litterära verk tycks ha sin källa här. Kafkas I straffkolonien och Hesses Stäppvargen är texter som verkar ha direkta beröringspunkter med tredje delen i Gulliver. Också Sade och Böll kom jag att tänka på när jag läste den tredje delen. I en våldsam fart avverkar Swift den ena litterära idén efter den andra. Först bjuder han in läsaren till den flygande ön, sedan får man inblick i Stora Akademin i Lagado, något som påminner om de rum som Harry besöker på den magiska teatern i Stäppvargen. Samtidigt kan man tänka sig att vissa redskap och experiment som används och företas där kunde ha gett Kafka uppslag till Straffkolonien.

Hos luggnaggiterna finns några människor som kallas för struldbruger. Dessa är odödliga. Borges har skrivit en novell om ett folk som är lika oförmögna att tillägna sig den eviga friden. Borges tillåter sig i denna novell att framlägga ett litet skämt som säkert skulle ha uppskattats av Swift: om någon faller ned i en djup spricka i marken, så tar det sjuttio år innan någon bryr sig om att kasta ner ett rep. Gulliver - namnet betyder ju som förut nämnts ”den lättrogne" - vill gärna träffa någon av dessa människor. Han blir exalterad när han får höra talas om dessa. Han kan inte förstå att inte någon av dem inte finns vid hovet. Gulliver är övertygad om att struldbrugerna under sina långa liv, uppnått en enorm erfarenhet, och tillägnat sig så mycket kunskaper att en dödlig aldrig skulle kunna mäta sig med någon av dem. Så mycket lidande dessa måste undslippa! Helt befriade från döden och den ångest den injagar hos de dödliga. Han redogör livligt för de planer som han själv skulle ha om han hade haft lyckan att födas som en sådan. Men han blir besviken. "De utgjorde den mest deprimerande syn jag någonsin skådat, och kvinnorna var ännu anskrämligare än männen. Förutom de vanliga missbildningar som åtföljer ålderdomen hade var och en i förhållande till sin egen ålder någonting spöklikt över sig, som helt enkelt inte går att beskriva; och bland ett halvt dussin urskiljde jag snart vem som var äldst, fast det bara var ett eller annat århundrade mellan dem."

Det han möter är den absoluta likgiltigheten. För Gulliver räcker det med att ha träffat dessa för att inse att det inte går att tänka ut ett grymmare straff. Han funderar till och med på att ta med sig ett par struldbruger hem till England för att bota befolkningen från dess dödsfruktan.

Gulliver lämnar Lagado, anländer till Maldonada och gör en kort avstickare till Glubbdubdrib, Magikernas ö, som befolkas av idel trollkarlar. Han träffar där en person som har förmågan att frammana vilka personer som helst ur dödsriket. Gulliver erbjuds att namnge de personer han önskar träffa och ställa dem vilka frågor han önskar, med det förbehållet att de hänför sig till den tid då de levat. "Och en sak kunde jag vara lugn för: de skulle inte säga mig någonting annat än sanningen, ty att ljuga var en talang som ingen hade någon användning för i dödsriket." I Swifts värld finns bara ett ställe där människorna kan vara uppriktiga: i dödsriket. Gulliver träffar en rad personligheter ur historien: Homeros, Aristoteles, Alexander den store, och alla avslöjar de intrikata detaljer som historien försummat. Caesar erkänner till exempel öppet "att de största handlingar han begått i sitt liv icke på långt när var lika ärofulla som mordet på honom själv". Detta korta avsnitt påminner mycket om den magiska teatern i Stäppvargen, där Harry bland annat möter en hånfullt gapskrattande Mozart.

Sista delen av det sjätte kapitlet är det som om Heinrich Böll hade skrivit. Gulliver besöker där en vetenskapsman som sysselsätter sig med att genomskåda till synes oskyldiga meningar i brev: "Om jag till exempel skulle skriva: Vår bror Tom har nyligen fått hemorrojder, så skulle en skicklig dechifför snart upptäcka att samma bokstäver som ingår i den meningen skulle kunna sammanställas till en mening med helt annan och politiskt vådligare räckvidd." I Heinrich Bölls Rapporter från nationens opinionsläge skriver Rödspätta I till Major domus: "Den här McNulty däremot sjunger vid varje framträdande i varje sång detta ”Cheese” som ett stridsrop, och han avslutar varje framträdande med de båda raderna:
I want to go to Parma
I want to get some Cheese
Ta reda på via Nato i London och Belfast och via EG i Dublin vad det är med den här osten från Parma. Menar han eventuellt parmesan och kanske riven?"

Gemensamt för alla bra satiriker är att de har en utpräglad känsla för ironi. Ironi har på senare tid blivit ett problematiskt begrepp. På radion för några veckor sedan kunde man höra sångaren i popgruppen Kent säga att ironi är det sämsta som man kommit på under hela nittonhundratalet. Det är bristen på allvar han förebrår ironikern. Ett sådant uttalande behöver visserligen inte kommenteras, men man bör kanske ändå slå fast att det finns olika slags ironi, och att den kan användas på olika sätt. Det finns ironi som är fullkomligt intetsägande och mer en fråga om ett slags attityd. Men det finns också ironi som är rena trapetsnummer. Till den senare kategorin skulle man utan tvekan kunna placera in Heinrich Böll. Ironi tycks här vara inblandad i någon form av förvandling från vrede till humor. Den slår sig fri. Sådan är inte riktigt Swifts ironi. Snarare tangerar den cynismen. Den når sina höjdpunkter när den är driven till sin spets. Författaren till Gullivers resor är ju också författare till den kända pamfletten Ett anspråkslöst förslag, där författaren i orubbligt allvarlig ton föreslår att man ska hindra de alltför talrika irländska fattigmansbarnen att bli en börda för sitt land genom att göra dem till födoämnen för de rika. Också denna text publicerades under pseudonym och den okände författaren ansåg sin idé så genial att han gjort sig förtjänt av att få sin staty rest, "som ett minne över en samhällsbevarare". Efter en inledning där författaren redogör för befolkningsproblemet i Irland, lägger han fram sitt förslag:

"En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt, friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att det skulle göra sig bra i en frikassé eller ragu)." (...)

"De som är mera omkring sig (vilket jag måste erkänna att tiderna kräver) kan flå kroppen. Väl garvat kan skinnet bli till förträffliga damhandskar och sommarstövletter för fina herrar.

Här i Dublin kan slakthus för detta ändamål inrättas på de lämpligaste platserna, och vi kan vara övertygade om att slaktare inte kommer att felas. Personligen rekommenderar jag dock att man köper barnen levande och anrättar dem rykande färska, som vi gör med helstekta grisar." (...)

"...det utsätter oss inte för någon risk att stöta oss med England. Ty detta födoämne tål inte att exporteras, köttet är för mört för att kunna bevaras i salt (fast jag kunde nämna ett land som med glädje skulle kunna sluka hela vår nation utan denna krydda),"

Några citat ur Ett anspråkslöst förslag. Det är en version av människan som det fulländade rovdjuret som frammanas. Skulle ironi och "allvar" vara två vitt skilda och oförenliga saker?!? Sångaren i Kent skulle kunna lära sig ett och annat om han läste Ett anspråkslöst förslag. Det är nog inte möjligt att driva ironi längre än så. Den yttre likgiltighet med vilken detta nationalekonomiska förslag utvecklades ledde till att många samtida läsare tog förslaget på allvar och Swift blev beskylld för att vara känslolös och grym. Men kärnan till denna texts uppkomst vittnar om en vibrerande avsky över rådande missförhållanden och den djupaste medlidande med dem som drabbades av den. Swift visste hur man tuktar sin vrede för att göra den verksam. Nittonhundratalets siste nobelpristagare åberopade just denna text i sitt tal, och påstod att den fortfarande var lika aktuell. Hade Swift inte varit en ironins mästare så skulle han inte ha gjort det.


6.
"Han gick alltså vidare, men det var en lång väg. Byns huvudgata ledde nämligen inte fram till slottsberget, ledde blott i närheten därav, och liksom med avsikt böjde den sen av, och om den i fortsättningen inte fjärmade sig från slottet så kom den inte heller närmare. Ideligen väntade sig K. att nu skulle vägen äntligen ta av mot slottet, och blott för att han gick och väntade på det fortsatte han; tydligen från till följd av sin trötthet tvekade han att lämna vägen, och dessutom förvånade han sig över byns storlek, den tog ju aldrig slut, ständigt på nytt samma små hus och igenisade fönsterrutor och snö och människotomhet - äntligen ryckte han loss från denna efterhängsna väg, han kom in på en smal gränd, här låg snön ännu djupare, det var påkostande bara att flytta fötterna som sjönk ned, han blev svettig, plötsligt stod han stilla och orkade inte gå vidare."

Det är K. som är ute och går i Slottet. Det är inte otänkbart att Kafka följt sin hjälte i fotspåren och i sitt skrivande drabbats av samma slags stillastående. Plötsligt blir allt tomt och ödsligt. K. står stilla och därför måste Kafka göra något för att få honom i rörelse. Berättelsen hotar att dö ut.

Det är underbart att se hur Kafka tar sig ur denna situation. Han låter sin hjälte krama en snöboll och kasta den mot ett av bondstugornas fönster. Snart öppnas en dörr, en man visar sig, och berättelsen har tagit ny fart. Man kan nästan följa snöbollens väg från att den lämnar K.s hand tills den träffar fönstret, hur det sedan är tyst en stund innan mannen uppenbarar sig.

Om man är intresserad av litteratur kan man läsa böcker på olika sätt. Man kan uppslukas av dem. En annan läsart har att göra med att man följer författarens teknik. Denna läsart kan visa sig nog så spännande som den första. Just i Kafkas fall blir författaren ofta vibrerande närvarande. Texter som präglas av öppenhet och infall löper ofta otvunget fram, där rörelsen (handlingen) bestäms av själva skrivandet, men de hotar också ständigt av att dö ut. Författare som skriver på detta sätt är ett slags balanskonstnärer; när man ser dem i aktion slås man av deras mod och de risker som de utsätter sig för. De kan falla ned när som helst, och under dem finns inget skyddsnät. När K. blir stillastående upplevs hans ensamhet som total kanske därför att man kan ana att författaren i sitt skrivande varit i exakt samma läge som sin hjälte. Därför grips man av en sällsam lycka när K. kramar snöbollen och slänger den mot fönstret. Jag inbillar mig att detta avsnitt skulle gå en lustläsare helt förbi. Läser man texten rent tekniskt däremot, slås man av ett slags skapandes mirakel.

De som inte är särskilt bekanta med Fischli und Weiss konstnärskap brukar ändå känna till Der lauf der dinge - filmen där själva rörelseenergin är huvudperson. Filmen spelades in i en gammal lagerlokal 1987. Rekvisitan ser ut som om den var kvarlämnad i lokalen. Sopsäckar, bildäck, stegar, plastflaskor, vattendunkar, stolar, bord, sågar, plastkoppar, knivar - allt skulle kunna vara upphittat där filmen spelades in. Filmen är en 30 minuter lång linjär berättelse utan människor och den börjar med att en svart sopsäck snurrar och stöter till ett bildäck. Sedan fortsätter kedjereaktionen där de preparerade tingen kollapsar, men där rörelsen ständigt hålls vid liv. Tingen faller, stöter till varann, snurrar, brinner, rullar, blir till rök, far iväg, tills rörelsen bokstavligen går upp i rök och filmen tar slut. Rörelsen hålls vid liv genom en rad av fysikaliska och kemiska reaktioner. Tingen är arrangerade så att de stillastående har en stor potentiell energi som frigörs i förloppet. På så sätt fortskrider rörelsen medan tingen som framställer den faller pladask när de fyllt sin funktion. Ständigt hotar rörelsen att dö ut, men den överlever alltid på ett eller annat sätt.

I en känd Hitchcockscen går Cary Grant upp med ett förgiftat mjölkglas till sin hustru. Scenen är spännande därför att man vet att det som finns i glaset kan döda en människa. Scenen är berömd bland annat därför att Hitchcock försåg mjölkglaset med en liten lampa. Hitchcock förklarade också varför. Det var enda sättet, menade han, att dra uppmärksamheten från den stilige Cary Grant. Men i denna lätt humoristiska bortförklaring ligger kanske också en viss undermening: i denna scen är det inte Cary Grant som är huvudperson, det är mjölkglaset. Vi betraktar därför glaset noga när han går upp för trappan. Skulle han spilla en droppe skulle vi genast notera det. Skulle inte mjölken vara förgiftad så hade inte scenen varit spännande. Om den ackumulerade energi som finns i glaset vet vi att den kommer att vandra vidare, vi vet också hur. Alltså: kommer mjölkglaset uppför trappan så kommer det att ske saker.

Också i Der lauf der dinge hänger livet på en skör tråd. Här saknas visserligen människor som bär tingen, men tingen själva är genom förloppet bärare av det mänskliga.

I en intervju i ARTSCRIBE INTERNATIONAL 1987 säger Peter Fischli: "When it´s nicely functioning, just on the edge of failure, then for us it´s beautiful". Alltså: dramatiken i det narrativa förloppet är som störst just när handlingen hotar att dö ut. "Skönheten" är som störst när rörelsen fortsätter som genom ett mirakel.


7.
Ett anspråkslöst förslag skrevs och publicerades 1729. Texten frammanar en vision om människan som det fulländade rovdjuret. Denna misantropi hade Swift börjat odla långt tidigare. I Gulliver ser man tydliga spår av den. Redan i de två första resorna finns den med, men det är först i tredje delen som den skjuter fram sina positioner, och i den fjärde som den står fullständigt klar.

Perspektivförskjutningarna i första och andra delen är lätta att acceptera. Det är roligt att läsa dem, och Swift briljerar med sin satir och sin förmåga att ta tillvara på Gullivers olika positioner. Också tingen skänker han ett nytt ljus genom att betrakta dem ur dessa positioner.

När han i tredje och fjärde delen för in moraliska begrepp blir det mer problematiskt att acceptera och anpassa sig efter hans tankesätt.

I den sista delen stöter Gulliver ihop med ett djur som fyller honom med det största äckel. Djuren är en sorts korsning mellan apa och människa. Gulliver blir angripen av dessa äckliga monster, som till och med släpper sina exkrementer på honom, och räddas i sista stund undan sina angripare av en häst. Medan hästen och Gulliver synar varandra kommer det ännu en häst. Gulliver känner sig lugn i sällskap med hästarna, som förefaller honom mycket intelligenta, och, tänker han, "om intelligensen hos invånarna i landet stode i proportion härtill måste de vara det visaste folket på jorden". Gulliver tror att han har hamnat i en synnerligen upplyst värld, där han visserligen har haft oturen att stöta ihop med de lägst stående varelserna först, men sedan han har mött hästarna i denna värld hyser han de allra högsta förhoppningar om människorna som befolkar den. Hästarna kan till och med prata. Han förstår visserligen inte vad de säger till varandra, men under de två hästarnas samtal tycker han sig ständigt höra ordet yahoo.

Emellertid finns det inga varelser som är intelligentare än dessa hästar. Det är i själva verket de som är härskare. Det kanske är symptomatiskt för en författare som senare förklarat att han av alla djur hatar det djur mest som kallas människa, inte låter denna vara den härskande när han tecknar en idealstat. (Hur ideal denna värld verkligen är för Swift ska man dock inte vara alltför säker på.) Det ligger en viss cynism i detta, men samtidigt är det fullkomligt logiskt. Det är en djupt moralisk människa som träder fram i helfigur i denna fjärde och avslutande del. Och han drar sig inte för att visa upp konsekvenserna. Det är som om han anammat Kants kategoriska imperativ när han har skrivit. Swift skildrar inte de förhållanden som råder, utan till hur det skulle kunna vara, hur det borde vara. Därför är det fel att kalla Swift för en cynisk författare, även om det kan ligga nära till hands. En cynisk författare använder sig av hierarkiska mönster. För den är hierarkin ett slags naturlag, något bestämt och oföränderligt, något som man visserligen kan peka på, men något som man måste lära sig och anpassa sig efter. Även Swift använder sig av hierarkin, men bara för att han vill undergräva den.

Yahoo, säger hästarna till varandra och nickar. Gulliver förstår så småningom att det är honom de menar, att det är han som är yahoo. Samtidigt förstår han att de vidriga djur som han först mött också är yahooer. Gulliver rycks in i en identitetskonflikt: inte kan väl han vara av samma släkte som dessa vedervärdiga, stinkande djur. Men Houyhnhnmerna - hästarna - ser också att Gulliver i vissa avseenden skiljer sig från de andra yahooerna. Han är renligare, har något konstigt på kroppen (kläder), har besynnerliga händer som han tar av sig ibland (handskar). Han är också mycket vekare, fysiskt sett är han i alla avseenden helt underlägsen yahooerna.

Det är inte bara hos Gulliver som frågan huruvida han är en yahoo eller ej väcks. Gulliver blir också anledning till att ett gammalt spörsmål träder fram i ljuset: Ska yahooerna utplånas från jordens yta? Detta är den enda debatt som finns hos hoyhnhnmerna (också det en typisk cynism a la Swift). Yahooerna är, enligt en av ledamöterna vid nationalrepresentationens sammankomst, inte bara de snuskigaste, obehagligaste och mest missbildade djur som någonsin skapats, utan också de trilskaste och oläraktigaste, de elakaste och mest illasinnade." Detta utlåtande får Dostojevskijs källarmänniska, vars definition av människa är "otacksam varelse på två ben", att framstå som en rätt sympatisk person.

Det finns ett litet avsnitt alldeles i början av tolfte kapitlet i den fjärde delen där Gulliver uttrycker sin innerliga önskan om att varje resenär innan han tillåts publicera sina reseskildringar skulle vara förpliktigad att "inför lordkanslern" gå i ed på att allt han ämnar trycka är absolut sant. Ty: ”då skulle allmänheten icke längre föras bakom ljuset i samma utsträckning som nu, då vissa skriftställare för att öka efterfrågan på sina arbeten prackar på den omisstänksamme läsaren de grövsta lögner".

Om man säger att stilen i Gulliver är enkel, så menar man kanske i själva verket att Gullivers stil är enkel. Men man får inte glömma att skeppsläkaren är i författarens våld. För att klargöra denna paradox kan man kanske säga att Gullivers stil är enkel medan Swifts inte är det.

Om man tänker på detta förhållande när man läser det ovan nämnda stycket så ger det texten en dubbel botten. För Gulliver är det måhända viktigt att det han berättar tas på allvar, att allt är sant i bokstavlig mening. Men för Swift, författaren till författaren, är det naturligtvis uppenbart att det Gulliver rapporterar är idel fantasterier. Ändå får man känslan av att Swift dröjer sig kvar vid ordet "sant", och att han om möjligt lägger än större vikt vid det. Detta säger något om hur texten är uppbyggd; då och då låter Swift kasta sin egen skugga över Gullivers ord. Det känns frestande att säga: då och då träder Swift fram oförställd. Men frågan är om man då inte förväxlar Swifts närvaro med känslan av hans närvaro; om buktalaren helt plötsligt börjar undslippa en och annan personlig åsikt, så betyder det inte att han lägger ifrån sig sin docka. Buktalaren talar alltid genom sin docka. Däri ligger buktalaren konst. Swifts närvaro kan vara nog så klar, men den är aldrig oförställd. Följande stycke är en utveckling av Gullivers resonemang om att reseskildrare alltid bör hålla sig till sanningen:

"Då man i min bekantskapskrets behagade tro att mina blygsamma försök kanske skulle ha ett visst intresse för mina landsmän, uppställde jag som oeftergivlig princip att jag strängt skulle hålla mig till sanningen; inte heller lär jag någonsin komma att känna mig frestad att avvika därifrån, så länge som jag i tacksam hågkomst bevarar de föredömen jag undfått hos min ädle husbonde och andra högsinta houyhnhnmer, till vilkas visdomsord jag så länge haft äran att lyssna. Ty: ...nec si miserum fortuna Sinoem finxit, vanum etiam mendaeem improba finget. ( Om ett grymt öde har gjort Sion olycklig, skall det likväl inte lyckas göra honom trolös och lögnaktig)

Jag är väl medveten om hur ringa anseende som står att vinna i ett författarskap, som varken kräver snille eller lärdom eller huvud taget några andra tillgångar än ett gott minne eller en noggrann dagbok. Jag vet också att reseskildrare i lika hög grad som ordboksförfattare sjunker till botten genom tyngden och volymen hos dem som kommer efter och för den skull ligger överst. Och det är högst sannolikt att resenärer, som framledes kommer att besöka de länder jag skildrat i föreliggande arbete, genom att avslöja mina misstag - om jag nu har begått några- och tillägga många nya iakttagelser ur egen fatabur kommer att beröva mig min popularitet, själva inta min plats och få världen att glömma att jag någonsin uppträtt som författare.

Detta skulle i sanning vara en oerhörd förödmjukelse, ifall jag skreve för att vinna berömmelse; men som min enda riktpunkt varit det ALLMÄNNA BÄSTA kan jag aldrig anse mitt syfte förfelat. Ty vem kan läsa om de dygder jag uppräknat hos de oförlikneliga houhnhnmerna utan att skämmas över sin egen lastbarhet, då han betänker att han tillhör den förnuftiga och dominerande rasen i sitt land? Jag säger här ingenting om yahooerna i fjärran länder, i synnerhet ingenting om brobdingnagerna, som är de minst fördärvade och vilkas grundsatser i etik och statskonst det vore ytterligt fördelaktigt för oss att efterleva. Men jag avstår från att inveckla mig i vidlyftiga resonemang häröver och överlåter åt den omdömesgille läsaren att själv anställa sina betraktelser och jämförelser.

Det gläder mig onekligen rätt mycket att min bok näppeligen kan bli utsatt för omildare kritik; ty vilka invändningar skulle väl kunna resas mot en författare, vilken endast relaterar faktiska händelser som inträffat i sådana avlägsna trakter, där vi icke har några som helst intressen att bevaka vare sig ur merkantil eller politisk synpunkt? Jag har samvetsgrant undvikit alla de fel reseskildrare i allmänhet - ofta med all rätt - brukar kritiseras för. Dessutom går jag inte i ringaste mån något partis ärenden utan skriver utan förbittring, fördomsfullhet eller illvilja mot någon enskild person eller grupp. Jag skriver i det ädla uppsåtet att upplysa och undervisa mänskligheten; ty utan att förhäva mig vågar jag pretendera på att stå något högre än genomsnittet tack vare det övertag jag fått genom mitt långvariga umgänge med de oantastliga houyhnhnmerna. Jag skriver utan tanke på ryktbarhet eller ekonomisk vinning. Jag har aldrig låtit ett ord undfalla mig, som kunnat te sig som en spydighet eller i övrigt väcka anstöt ens hos de mest lättretliga. Jag hoppas därför att jag med fog kan beteckna mig som en fullkomligt oförvitlig författare, till vilkens nackdel hela kopplet av allvetare, felfinnare, iakttagare, kannstöpare, avslöjare och anmärkare aldrig ska få anledning att utöva sina talanger."

Det går som ett eko genom texten. Swifts ande känns här mer påtaglig än kanske någon annanstans i texten. Men det är Gulliver som manar fram den. Det tillåter Swift att förhäva sig, vara förbittrad och allt annat som Gulliver inte utger sig för att vara.

När Gulliver har lämnat houyhnhnmerna och kommit hem till sin familj i England kan han inte längre stå ut med åsynen av människor. Han drar sig tillbaka för att förströ sig med ensliga meditationer i sin trädgård. Regelbundet ser han sig i spegeln för att på så sätt lära sig att stå ut med anblicken av mänskliga varelser. Han ser som sin uppgift att tillämpa de moralprinciper han inhämtat hos houyhnhnmerna och undervisa sin egen familj, "i den mån jag finner dem vara läraktiga djur". Det tar lång tid innan han ens försöker att äta middag med sin hustru, men han uthärdar det ändå inte, eftersom lukten av en yahoo ännu fyller honom med vämjelse.

Det är ett våldsamt människoförakt som Gulliver uppvisar när han har kommit hem. Men föraktet kommer sig av att han har fått en ny ledstjärna; han vet att någonstans finns ett hästarnas land där andra lagar rår. Och varför skulle han inte låta sig ledas av en stjärna från detta märkliga land? Han har ju själv varit där.